Lyssnade på
en video i går kväll/natt, vilket gör att jag om igen tar upp
sången och musiken i våra församlingar. Sången och musiken när
jag växte upp i pingströrelsen var att blanda lite sång och musik
från strängmusiken eller kören, med att sjunga någon liten kör
och några sånger från Segertoner.
Detta
förändrades radikalt när trosrörelsen kom in i vår församling,
då det handlade om att sjunga lovsånger. Helt plötsligt så kom
det också in att dessa körer skulle sjungas länge i början av
mötena. Allting från 30-60 minuter, beroende på vart man är med.
Lovsångarna skulle föra oss in i tronrummet, och detta tog tydligen
tid.
Jag får
erkänna att detta efter ett tag för egen del fick mig att ställa
flera frågor, som t.ex.; Om jag behöver en lovsångare i kyrkan för
att föra mig in i tronrummet, hur kan det jag sjunger hemma, utan en
lovsångare ens göra att Gud själv lyssnar, och ännu värre att
sjunga dessa körer allt från 10-12 gånger upp till 27 gånger,
samma kör, började kännas som att tugga smaklöst gammalt
tuggummi.
Det jag
lyssnade på i videon gjorde att jag tänkte att det här behöver
jag verkligen ta upp, då det var helt nytt för mig, även om jag
som ägnat mycket tid själv till sång och musik, då jag en gång i
ungdomen hade tänkt satsa på att bli opera sångerska, även om min
sång coach tyckte att jag skulle satsa på romanssångerska, samma
sorts material, men endast sjunget i konsertform.
”Hit the bar = Slå på bar =
när någon behöver göra en kommentar så stoppar de videon som de
ser på”, med makarna Steve och Paulette Kozak. De har liksom oss
kommit ur trosrörelsen el. ”NAR = Nya Apostoliska Reformationen”.
För den som kan engelska så rekommenderar jag denna varmt, då den
tar upp mer än det som jag kommer ta upp.
https://www.youtube.com/watch?v=JoWbmiLtWbk
Under denna video i mer, ligger
en länk till originalet, vilket är taget från många olika videor,
så jag kommer ta från det som jag fastnade mest för.
Ca 14 min. in; räcker att se på
detta korta klipp, utan att översätta, för att se hur illa det är
på vissa ställen.
16.45 in; Gustaf Le Bon skrev en
bok 1895 ca med titeln ”The Crowd = Folkmassan”, en klassiker
inom sociologi i frågan om masspsykologi. Han var en av de första
som sa att det är något med folkmassor som påverkar människor.
17.31 in; så spelar han upp ett
klipp från en som har försökt sammanfatta dessa idéer. Människor
beter sig olika i grupper. Le Bon sa att när man är med i en grupp
blir individen mindre civiliserad. En person utanför en grupp beter
sig städat, men i en grupp så beter de sig som en barbar, som
uppför sig på instinkt.
Dessa gruppkaraktärer skapas av
tre orsaker, är man medveten om dessa orsaker kan man se att det
finns tekniker för att avsiktligt manipulera folkmassor. Känslan av
att inte synas gör att de inte kan hålla tillbaka vissa instinkter.
Förlora rädslan för konsekvenser, förlora moraliskt ansvar,
tillfällig känsla av oövervinnerlighet och oförmögen att hålla
tillbaka vissa instinkter.
Le Bon trodde att varje handling
var smittsam till en punkt där en individ kommer offra sitt
personliga intresse för publikens intresse. Något som en individ
inte skulle göra blir irrationella handlingar om individen är i en
grupp.
Han hävdade att efter att du
varit med i en grupp under en period går individen in i ett
tillstånd som liknar att bli hypnotiserad, där de är ”mezmerised
= uppslukade el. fascinerade” av ledaren. Makten och kraften som
dessa ledare har kan leda folkmassorna till fruktansvärda illdåd.
Ledaren kan få folkmassan att tänka och känna på ett visst sätt,
och folkmassan förvandlar sedan ofta dessa tankar till handlingar.
22.50 in; Detta är Stewart
Copeland trummis i ”The Police = Polisen”, han är även en
kompositör och har vunnit flera priser, för att ha gjort många
olika saker med musik, musikteater o.s.v.. Detta är från två små
snuttar. I första delen kommer han besöka Hillsong i New York.
https://www.youtube.com/watch?v=uAUpkw0IpFM&list=PLFh8IoxGnRj_t38X6jtFseGMN-BIP_ueT&index=9
S.C. börjar med att berätta,
att när vissa ateister har börjat ta sina influenser från
”helig/religiös/andlig musik” ifrån de tidiga kyrkorna, så har
vissa kristna gått åt andra hållet. De använder ”Rock and Roll”
för att komma till himlen.
Välkommen till New Yorks city
och Hillsong. Alla dessa människor må se ut som om de står i kö
till en rockkonsert, och på sätt och vis är de också det. Ungt
folk kom hit ett tag, ska ni sjunga ikväll? ”I will sing my lungs
out = Jag ska sjunga mina lungor ur mig.
Dunket från vad som låter mer
som en rockkonsert än lovsång är det som hörs ur högtalarna.
Hillsong är en flera miljoner dollar värd megakyrka, som lånar
ljudet av anthetic rock, för att föra Jesus till en millenial
grupp, och det fungerar, de har vunnit en Grammy. Deras katalog med
sånger får lika många ”streams = strömningar” (d.v.s. folk
som söker och spelar/lyssnar på deras musik), som t.ex. Justin
Beiber som råkar vara en framstående medlem av kyrkan.
Varje vecka sjungs deras sånger
av uppskattningsvis 50 miljoner kyrkbesökare över hela jorden. Alla
av dessa söker efter en transcendens genom musiken.
S.C.; ska ni sjunga ikväll? Ja
sir. S.C.; Hur mycket tror ni att musiken har del i det? Mycket!
S.C.; Är det sången som lyfter er upp? Ja, när jag först började
här ville jag bara höra predikan, men nu gillar jag musiken mest.
Annan tjej, för mig är musiken tillbedjan av Gud, du tillber den
högre makten, det är sångerna till för.
S.C.; Ska du sjunga ikväll, till
ung man? Ja, jag ska sjunga dansa och heja på. Ok, jag tror jag ska
sjunga, dansa och heja på också då. Unga grabben, Vad heter du?
Stewart svarar Stewart.
S.C. igen, Som ni vet är jag
inte säker på om vår skapare var intelligent eller ej, men jag är
säker på musikens makt/kraft, och dess förmåga att lyfta/röra
vid oss, inspirera oss. Och om vi tillåter det att tillåta oss en
flykt från den här världen.
Medan orden sjung, så att säga
över mitt huvud, så kan jag inte förneka att allt detta är ganska
rörande. Men vad händer med den här musiken som gör mig så
gråtmild, är det Gud eller är det en låtskrivarhemlighet som är
känd som fyra ackordsförloppet.
Sången ”Every Breath you take
= Varje andetag du tar” av ”The Police” spelas i bakgrunden en
liten sväng, under tiden som S. C. Säger;
Denna teknik var banbrytande på
1950-talet upp till 1980-talet, eran av stadium rock, vilket jag har
förstahands kännedom om, eftersom jag spelat tillsammans med Sting
(Gordon Matthew Thomas Sumner) och Andy Summer i The Police. Fyra
ackordsförloppet är i huvudsak ett riff konstruerat från en
sekvens av fyra ackord som stiger och sjunker i en slinga.
Hillsong låt ”Here I stand =
här står jag” sjungs medans S.C. säger;
Detta DNA finns i nästan alla
Hillsongs låtar, med samma intentioner och avsikt att lyfta publiken
till den där magiska knytnävspumpande ögonblicket. Detta är musik
designad för massornas deltagande. Och när vi går med i det, så
lyfts vi alla upp, till och med den här cyniska kättaren.
S.C. jag är inte så värst
religiös, men jag tror på det som händer där inne. Det finns inte
minsta tvivel på att alla där inne blir förbättrade, rensade och
upplyfta, det är verkligen rörande. Musiken gör detta med
människor, detta är kraftfull ”juju = häxkonst”.
De går över till jazzmusikern
Ted Gioia.
https://www.youtube.com/watch?v=IQpeKZE8iXA&list=PLFh8IoxGnRj_t38X6jtFseGMN-BIP_ueT&index=4
Hej jag är Ted Gioia
jazzmusiker, jag håller på med en serie oskrivna videosamtal om
frågor relaterade till musik och kultur. Är en tre minuter lång
popsång dåligt för musiken? Om du går tillbaka till den tidigaste
historien om musik, inser du att musiken inte alltid handlade om
underhållning eller avledning, utan oftast var det inbäddat i
ritualer och syftet med dessa ritualer var oftast att komma in i ett
förändrat sinnestillstånd, en sorts trans.
Vår kunskap om detta utökades
enormt från början på 1960-talet. En forskare vid namn Andrew Nair
upptäckte att om du lyssnade på musik tillräckligt länge, så
börjar dina hjärnvågor att matcha musikens rytmer. Detta var
spännande, men i själva verket gjorde Nair helt enkelt specifika
och vetenskapliga spekulationer som hade funnits under en lång tid.
Går vi tillbaka till forntiden
så insåg Ptolemais att en visuell rytm kunde skapa ett förändrat
sinnestillstånd. Ptolemais använde ett roterande hjul med ekrar och
bakom det fanns en ljuskälla, och han upptäckte att när
människorna stirrade in i det roterande hjulet, vilket åstadkom att
flimmer i ljuset med en regelbunden rytm, så upplevde de så
småningom ett tillstånd av eufori.
Så de från antiken visste om
detta långt innan neurovetenskapen bekräftade det. Detta har kunnat
noteras i djurriket. Människor har märkt att schimpanser som går
flera mil för att komma till ett vattenfall, hur de sitter och
tittar på de reflekterade rytmerna av ljuset som rörde sig på
vattnet.
Detta finns alltså inbäddat i
våra hjärnor. Sökandet efter trans och förändrat sinnestillstånd
utanför musikaliska rytmer. Men här är haken, du kan inte göra
det på bara tre minuter.
Jag har studerat användningen av
musik i ritualer runt om i världen, Siberiens shamaner, Indianernas
musik i USA, eller urbefolkningen i Australien. I nästan varje fall
måste den musikaliska rytmen i musiken vara åtminstone ca 10
minuter innan vi får kan komma in i och dra nytta av ett
transtillstånd.
Detta är sant om
kroppsfysiologi, vilket Barry Bittman gjorde en studie om för några
år sedan om människor som spelade trummor i en trumcirkel. Han
upp-täckte att spela trummor gjorde dig faktiskt friskare. Det
förändrar antalet blodkroppar, det släpper ut antikroppar i ditt
blodomlopp. Men Barry Bittman upptäckte om igen, att du behövde
spela trummor i 10 minuter för att få de fysiologiska fördelarna
ur rytmen.
Så detta är konflikten som vi
har haft i århundraden, mellan att använda musiken som en källa
till att komma in i ett transtillstånd eller använde den som
underhållning. Även regeringar kommer in i mixen för att reglera
det här.
Det finns ett berömt exempel
från år 186 e.Kr. när den romerska senaten gjorde ”Bacchanalia =
Backanal” olagligt. Backanal var en ritual där människor använde
musik och rytm, för att komma in i förändrade sinnestillstånd,
och ofta gjorde de galna saker i dessa förändra sinnestillstånd,
till och med rent våldsamma saker. Vilket fick regeringen att
reglera detta.
Så det finns goda skäl för att
kontrollera längden på musikframträdanden. Men det är värt att
notera att anledningen till att vi har en tre minuter lång popsång
inte har något att göra med statlig reglering, eller fysiologi. Det
kommer från de tidiga historiens inspelningar, där skivorna endast
kunde klara av att innehålla ca 3 minuter långa sånger/musik. Vid
3 minuter förlorade du lagrings – och disk – utrymmer, vilket är
vad vi skulle kalla det för idag.
Vi har nu under det sista
århundradet levt med en musikkultur som betonar 3 minuter långa
framträdande. Men det tråkiga med detta är att det förnekar oss
möjligheten att skapa förändrade sinnestillstånd och en känsla
av extas och en eufori av musiken.
Jag tror att det är därför som
vi ser några väldigt kreativa musiker, vilka kämpar emot
begränsningarna på 3 minuter långa sånger. Om du studerar John
Coltranes (jazzmusiker) historia, så ser du att när han utvecklades
i sin karriär så ville han att hans låtar skulle bli längre och
längre. Jag tror inte att det är en slump att nästan vid en viss
punkt gick längre än 3 minuter.
Det var också detta fantastiska
ögonblick med rockens blommande år, i slutet av 1960-talet, där
rockband pressade på för längre och längre musikaliska
framträdanden.
Jag läste en intervju med George
Harrison (The Beatles), där han talar om sången Hey Jude, den
längsta Beatles sången som någonsin släppts på skiva. Han sa att
detta blev en hitsingel eftersom den hade en hypnotisk effekt.
Vi är nu långt efter den ålder
då vi måste oroa oss för begränsad lagring och vi behöver inte
längre oroa oss för att hålla våra sånger på 3 minuters längd.
Är det dags för oss att utforska fördelarna med längre
sångformer? Inte bara för att få bättre sånger, utan för att
utnyttja musikens förmåga att låsa in sig i vår hjärna och
förändra vår uppfattning om verkligheten.
Jag skulle föreslå att vi
behöver göra det, för musiken måste vara om mer än endast
underhållning. Vi borde därför utnyttja våra låtar för att nå
den högre nivån, snarare än att begränsa våra liv och våra
uppfattningar.
Egen
kommentar; detta som Ted Gioia säger i denna video tycker jag är
ruskigt. För jag känner igen det med musiken och lovsången som kom
in i församlingarna med trosrörelsen. Även om det inte då skedde
i nersläckta lokaler som det görs idag. Vilket också ledde till
att en liknande sorts trans, fast aningens mildare tillstånd helt
infann sig, åtminstone inte för mig, för som jag redan skrivit så
blev dessa lovsånger som repeterades om och om igen, till segt
tuggummi.
Jag skulle
kunna ge kommentarer efter flera av de saker han nämner, men det
kommer bli alldeles för långt om jag gör det. Tillbaka till den
första videon.
37.00 in; Tillbaka till Stewart
Copeland ifrån gruppen ”The Police”; ett grundläggande sak som
jag tror är viktigt, Varför har vi musik? Varför har vi språk?
Musik är bara en form av musik, det är ett gemensamt språk som vi
alla delar, alla raser, trosbekännelser, alla på planeten, alla
kommunicerar vi genom musiken, vilket är kraftfullt.
Jag älskar när publiken förenar
och ansluter sig till det som vi gör, kanske 100.000 människor som
sjunger med i orden som du kanske har skrev 1975 vid ditt sängbord.
De resonerar med mig som en ung man. Alla sjunger det, det är ett
mirakel. Medans lite av låten ”Message in a bootle = budskapet i
flaskan” av The Police spelas, så säger Stewart;
Denna känsla av en delad
upplevelse som musiken kan skapa, är en del av dess kraft. Lika
tillfredsställande för musiker som oss som det är för publiken.
Det är intressant att det bästa beröm du kan få som en
låtskrivare är när någon säger; åh, jag blev kär under den
sången, jag gifte mig till den sången, eller begravde farbror
Charlie, till den låten.
Och du inser att av en slump har
du gett dessa människor en sorts ”touch-stone = vidrörelse-sten”
för deras känslomässiga minne. Så när de hör låten kommer de
ihåg något viktigt minne i sina liv. De är en stor eloge, det är
fantastiskt att höra.
Du har *schamanens kraft när du
har skapat den kopplingen.
*”Sha-man = en häxdoktor” en
person som anses ha tillgång till och kan influera världen, med
goda och onda andar, speciellt några människor i norra Asien och
Nordamerika. Typiskt för dessa människor är att de kommer in i ett
transtillstånd under en ritual och/eller praktisering av spådom och
helande.
Kozars tar upp en viktig fråga
efter detta. Kan vi använda oss av samma sak för att hävda at vi
har blivit vidrörda av Gud, när den profana världen använder sig
av detta, på exakt samma sätt, för att få människor in i ett
förändrat sinnestillstånd? De säger också att Todd White alltid
ber om att få några ”keys = tangenter/toner”.
Detta har
blivit mer och mer vanligt i takt med att NAR har kommit in i kyrkor
och församlingar. Att det hela tiden ska vara någon sorts
bakgrundsmusik igång. Vilket jag personligen anser extremt störande.
Kozar igen; De använder denna
bakgrundsmusik för att få dig ledd ”lulled = vaggade” in i ett
tillstånd. Om du redan har åkt dit för att ge efter för den
Helige Ande, vilket i detta fallet egentligen endast är kraften i
musiken eller bra talare, så kommer du tro att något fantastiskt
händer. I det lilla klippet så Stewart att det var magiskt, liten
korrigering han sa det är ett mirakel.
Många musiker talar om att det
som de gör är väldigt andligt.
42.26 in; Om vi lyssnar på eller
musicerar tillsammans, så släpps det ut endogena opioder, vilka är
budbärarämnen i hjärnan som både minskar smärtan och framkallar
mycket positiva känslor. Detta får oss att känna oss mer
sammankopplade med andra människor.
43.17 in; Dopamin är en viktig
budbärare i hjärnan som har många viktiga funktioner. När den
släpps ut i stora mängder skapar det känslor av njutning och
belöning, vilka uppmuntrar dig att repetera ett specifikt beteende.
I kontrasts så är låga nivåer av dopamin kopplade till minskad
motivation och minskad entusiasm för aktiviteter, som de flesta
människor skulle glädjas åt.
Jag kommer
sluta här, även jag inte har tagit med mer än ungefär hälften av
videon. Är detta vad lovsång till Gud har förvandlats till? Om så,
hur ser Gud på detta? Anser han att detta är lovsång som ärar
honom?
Det som
dessa båda musiker berättar är både intressant, fascinerande och
skrämmande allt på samma gång, och samma sak gäller även Le
Bron. Och att detta med sånger på minst 10 minuter får dig in i
ett förändrat sinnestillstånd, eller en lätt hypnotisk trans, är
ju från ett kristet perspektiv redigt oroande.
Har vi
tillskrivit våra förändrade sinnestillstånd till den Helige Ande?
Är det vad som har hänt här? I så fall kan Gud inte se med
välbehag på det som idag händer runt om över hela världen, med
denna nya kristendom. Och värre är det givetvis när det äger rum
i helt nedsläckta rum, där endast scenen är upplyst.
Många
tillsammans som eggar upp stämningen och vi dras med, och längre
och längre tid med att sjunga samma saker om och om igen. Kan det
vara därför som vi är varnade för meningslös repetition? Gud vet
ju allting från början, så han har ju hela tiden vetat om vart vår
tillbedjan skulle hamna till slut.
Vi behöver
se upp så att vi inte förväxlar den Helige Ande med våra känslor
och eufori. Och vi behöver ta till oss vad dessa proffsmusiker säger
om detta;
S.C. jag är inte så värst
religiös, men jag tror på det som händer där inne. Det finns inte
minsta tvivel på att alla där inne blir förbättrade, rensade och
upplyfta, det är verkligen rörande. Musiken gör detta med
människor, detta är kraftfull ”juju = häxkonst”.
Jag kan
inte riktigt släppa vad Stewart sa här, att musiken gör detta med
människor och att det är kraftfull ”juju = häxkonst”. Kanske
var varianten med lite sång, lite bön och kanske lyssna på någon
kör eller solist, inte så nedrans dumt så här i efterhand.
För det
får ju inte bli så att det vi håller på med är kraftfulla
häxonster som trollbinder och förtrollar oss, eller får oss in i
förändrade trans- eller hypnotiska sinnesstillstånd. Då har vi
nog hamnat så galet som det kan bli.