Förtröstar vi verkligen på Herren i allting?

 Mina tankar vandrar som vanligt, i dag åt ett annat håll. Så många kristna verkar så oroliga över att ta vaccinet, för det kan göra att man blir sjuk och dör. Andra kristna är livrädda för de som inte vaccinerat sig, för att de ska bli sjuka och dö. Sedan har vi gänget som av någon anledning inbillar sig att vaccinet har makt att förändra vårt DNA.

Det är världens liv på ”FaceBook = AnsikteBok” om detta. Ifrågasätter man dessa som går emot vaccination så blir det inte nådigt. Faktum är att de som är för det behandlar den andra gruppen som är emot vaccin bättre. Och att det då är de kristna som verkligen tjafsar mest av alla är beklämmande.

Så mina tankar är nu på, Lyd makt och myndighet. Vårt hem är inte här, vi är här på genomresa. Om vaccinet mot all förmodan har makten att förändra vårt DNA, är inte Gud då större än det?

Bibeln är ju klar över att vi ska lyda makt och myndighet. Jag talar inte om att böja knä och tillbe makt och myndighetsfigurer. Så om nu smittskyddsorganisationerna världen över gått samman och bestämt sig för denna bekämpning av covid-19; Har vi då som kristna rätt att säga nej till vaccinet, även om vi är emot det?

Jag anser att av solidaritet mot de i världen som är rädda, så är svaret nej. Vår förtröstan borde dessutom ligga i att lita på Herren i detta. För mig personligen saknar dessa som tjafsar om att inte ta vaccinet i en brist på tillit till Herren Gud själv. Det är min ståndpunkt och den står jag för.

Jag själv är inte rädd. Bibeln säger oss att Herren har allting i sin hand. Herren säger väl också att våra dagar är utstakade av honom, och vi vet ju att han är allvetande, så han vet vår början och vårt slut, alla av oss individuellt. Mitt hem är inte här, det är därovan. Hur kan jag visa rädsla för att dö, när jag endast är här på genomresa? Tanken känns befängd.

Låter tanken vandra vidare, till vårt eviga hem ovan där. Vad har vi i vårt hjärta, är det ett liv på jorden som är vår högsta önskan därför kan vi inte ens tänka tanken på att få komma hem till vårt riktiga hem? Där din skatt är, där kommer ditt hjärta också att vara Matt 6:21 Min skatt är Jesus, jag längtar hem, och har gjort det länge. Jag ser mig själv på stadig vandring hemåt.

Vem eller snarare vad är det vi älskar? Är det Gud eller världen? Vi kan som bekant inte tjäna två herrar. Vi kommer älska den ena och hata den andra, detta följer versen jag citerat. Gud eller Mamon, eller i detta fallet Gud eller världen. Och med det menar jag inte världen som i det världsliga, utan vilja vara kvar i denna världen.

Det finns många härliga saker här på jorden, jag säger inte att det inte finns det. Men kan det ens jämföras med vårt eviga hem? Om Gud skapat allting så underbart för oss alla att njuta av, både rättfärdiga och orättfärdiga; Hur mycket mer underbart kommer då vårt eviga hem vara? Går det ens att med mänskliga sinnen förstå hur fantastiskt det kommer bli?

Försöker vi jämföra, så bleknar denna världens skönhet och blir till ett intet. Gud som har skapt allt så underbart här, i en värld som är förgänglig, som ska ersättas. Hur underbart kommer inte vårt eviga hem då bli? Ändå är det så många som vill stanna kvar här, av så många anledningar. Undrar varför!

Och detta är endast en aspekt av det. Den andra aspekten är att få umgås med Jesus och Gud, och se dem som vi trott på.

Så vad bottnar denna rädsla i, och är jag het ensam om den? Hur reagerar andra på att vi är motfals, på vilket sätt återspeglar detta Gud?

Jag har inga svar, och kan inte svara åt andra heller, för den delen. Men för mig så blir det en stark kontrast mellan att vara livrädd för ett vaccin och att bli sjuk eller dö av det och säga sig tro på Gud. Personligen så anser jag att om jag tror på Gud, då gör jag det, även i detta.

Vi lever trots allt i en värld som är fallen, vilket innebär att vi kan bli sjuka och även dö. Ingen av oss har en garanti för hur vi kommer dö, eller hur vi kommer leva våra liv här. Så min personliga förtröstan, väljer jag att lägga på att lita på Gud, inte bara i annat, utan även i detta.

Alla måste följa sitt eget hjärta, men de borde inte lägg på andra ett tvång, åt endera hållet. Jag är inte för vaccinet, jag har valt att lyda makt och myndighet i detta.

Detta får bli mitt inlägg i debatten. Förtrösta på Herren i allt!

Kan kristendomen bli gammal ? Och hur Heliga är vi egentligen?

Funderar lite på vad det är som lockar oss till att bli kristna. Frågan har uppkommit för att vår församling består av folk mestadels över medelåldern. Varför dras inte de yngre till såna kyrkor? Vad är det egentligen som drar de yngre till församlingen? Sker det roliga saker som lockar, vilket kanske saknas i församlingar med äldre?

Men kristendomen är ju inte en grej som ska vara kul i första hand. Vi kommer och samlas och tillber den Herre som vi tror på. Så varför verkar underhållning vara det som kristendomen måste innehålla, för att få med även de som är yngre? Varför räcker det inte att komma samman, tillbe, sjunga någon sång och höra Guds ord?

Kärnan för en kristen borde ju vara att komma samman med andra kristna, för att dela sin tro och bibelordet, inte underhållning. Om vår tro bygger på underhållning och att det ska vara roligt att gå till kyrkan, vilken slags tro har vi då? Vad är vår tro byggd på, så att säga?

Enligt mitt perspektiv så är det inte underhållning vi behöver, utan redig mat. Komma samman, dela Guds ord, be för andra och varandra, sjunga om vilken underbar frälsare vi har, som har burit våra synder på korset.

Detta är ju kärnan i tron, Jesu död på korset, där han tog det straff som rätteligen tillhörde oss. Där vi genom Hans död, kan få tvättas rena i det blod som rann ur Honom, för alla fel och brister som vi har, inför en rättfärdig Gud. Där Han var villig att betala priset för att sätta oss fria, från allting som har bundit oss. Där vi i genom detta får dö bort från vårt gamla liv och uppstå till nytt liv, genom Hans uppståndelse från det döda.

Vad mer behövs för att gå till en kyrka och fira Gudstjänst? Så var är de yngre?

Bevisligen finns det gott om unga och yngre i moderna hippa kyrkor, där predikan framställs nästan som en stå-upp-komedi, där musiken har mycket buller och bång. (läs trummor, elektriska instrument et.c.) Detta är kanske inget fel i sig. Men frågan som kommer upp i mig är; Varför verkar det vara ett måste, för de yngre i tron?

Hur otroligt påverkade är vi av den tid och kultur vi lever i, när vi inte ens kan en gång i veckan, mötas över gränserna och tillbe utan buller och bång. Varför ska de äldre behöva ta till sig detta och låta bli sådant som är gammalt i sångväg, för att locka yngre? Jag har ställt mig denna fråga många gånger förut.

Men trots att jag tillhörde en livlig kyrka som hade allt detta buller och bång, när jag var yngre, så förstår jag inte varför idag. Inte ens jag kan sätta fingret på det. De äldre ska överge sina sånger, för de är religiösa, så var det när jag var tonåring, nytt måste in, för att inte kyrkan ska dö.

Jag hade svårt för predikan i stå-upp-komedi form, redan när det infördes. Jag tillhör de som inte alls är road av denna form av underhållning, så den biten var en plåga för mig, men förenade mig med det och godkände det gjorde jag, tills jag var ca 34 och kom ur den församlingen.

Hur kan en kyrka / församling dö, för att den vägrar att släppa in nytt? Hur är det med de urgamla stigarna, som mängder i alla tider innan vår, har gått på. Vad är kyrkan till för? Är det enbart för att underhålla oss? Och i så fall, vilken sorts kristna gör det oss till? Tänkvärt eller?

Nu närmar jag mig 60, bara ett drygt år kvar och nu älskar jag lugnet, ett möten där fokus inte är på underhållning, utan på att umgås med blicken på Jesus, utan buller och bång. Jag tror inte vi egentligen har ett grepp om hur mycket den här världen och dess skiftningar och impulser har påverkat oss.

Är man verkligen religiös om man inte har buller och bång i sina möten? Kan det verkligen vara avgörande för religiositet? Går vi in på ordet religion, så kommer ordet från latin och betyder vördnad för det Heliga, eller Guds tillbedjan. Dessa ord kommer upp i mig;

Och dessa ord i en eller annan form kommer upp ofta i bibeln. Jag hörde en pastor säga, att det som är viktigt är skrivet en gång i bibeln, upprepas det och sägs två gånger är det jätteviktigt, så hur viktigt är de om det kommer upp många gånger.

Vad bygger vi vår helighet på, hur ser den ut? Hur tänker vi när vi hör ordet Helig? Tänker vi på ordet av slentrian, som vilket ord som helst, eller funderar vi på vad Gud själv lägger in i ordet? I en del andra ord i skriften kommer; Avskilj er, Separera er själva ifrån, Kom ut ur och gör er inte delaktiga i ondska. Avskilj er och var separerade ifrån; Ifrån vad?

Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro; det bleve omaka par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som icke tror? Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: »Jag skall bo i dem och vandra ibland dem; jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.» Alltså: »Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder; och I skolen vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.» 2 Kor 6:14-18

Hur får jag in de här verserna i det jag talar om? Jo, igenom att vi är ett avskiljt folk; I skolen vara mig heliga, ty jag, HERREN, är helig, och jag har avskilt eder från andra folk, för att I skolen höra mig till. 3 Mos 20:26

En annan fråga som jag också ställer mig är; Ska kristendomen verkligen vara så nära besläktad med världen? Varför ska vi ha möten med stå-upp-komedi, precis som man kan finna i världen? Hur kan det vara heligt att ha buller och bång, som i vilken konsert som helst, i världen? Är det verkligen att vara helt avskilda?

Bilden över rockkonsert, bilden under någon form av Gudstjänst / möte.

Varför verkar kristendomen vara så i behov av att följa med strömmen, att hela tiden förnyas i takt med att samhället förnyas, för att vara relevant? Varför är det religiöst att stå inför bibelordet när man läser det som man gör i stadskyrkan? Och varför förknippas att inte lyfta händerna när man sjunger som religiöst? 

Se på t.ex. Islam, de håller fast vid sina traditioner, med bönemattor, vända mot mecka, ber på knä och bugar sig till jorden. De verkar ha mer vördnad för sin Gud, än vi har för  alltings skapare och Herre, Jesus som är vår frälsare, som öppnat vägen för oss att ha kontakt med Gud.

När den här bilden kom upp för mig, så kändes det tragiskt. Vart har vår vördnad för en Helig Gud tagit vägen? Hur, var och när blev våra möten med vår frälsare, till en konsert med hög volym, buller och bång, följt upp av predikan i stå-upp-komedi, för att behaga världen? Har vi möten för vår egen skull, eller för att tillbedja en Helig Gud? Är vi ens medvetna om att detta helt och hållet liknar det som världen håller på med.

Erkänner att det är många tankar som letat sig in. Vad är helighet för mig och dig, och vad är det för Gud? Tänker här på Arons söner som bar fram eld till Gud, och Gud dödade dem på stört, för det var fel eld, inte den som han sagt till om. Är inte det bilden på vad Helighet handlar om? Att Helighet är det som Gud lägger in i ordet, inte vi?

Helig = Gudomlig, syndfri, helgad, gudfruktig, okränkbar, oantastlig, mycket dyrbar.

Om Gud är helig och innehar attributen, gudomlig, okränkbar, oantastlig, mycket dyrbar, fri från synd m.m. Vad innebär det för oss? Kan vi ta lätt på att vara heliga, som Gud själv säger till oss att vara? Vad innebär det att vara ett avskiljt folk? Och hur kan vi förlika helighet med att vara som världen är och göra som världen gör? Om Arons söner dödades för att elden inte var rätt, utan hade fel material i den; Hur i all världen kan vi då ha Gudstjänster, som liknar världens sätt att roa sig på? Är det verkligen sann helighet?

Vördnad = respekt, heder, högaktning, okränkbarhet, ödmjukhet, fruktan, hänsyn. Har vi allt det här i våra liv som kristna, både i vardagen och i Gudstjänstlivet? Tar vi hänsyn till Gud i det vi gör? Visar vi Gud respekt och högaktning i vårat Gudstjänstliv? Är vårt sätt att hålla Gudstjänst, helt okränkbart? Tar Gud själv emot vårt sätt att tillbedja, eller skulle vi bli slagna till marken, för att vi gör det på fel sätt?

Nu lever vi inte under det gamla förbundet, utan det nya. Men frågorna tål att tänkas på. För om Gud var sträng då, och skriften säger att Gud är densamma idag, som Han var igår och ska vara i evighet, hur ser Han då på vårt sätt att fira Honom?

Frågorna är många och vi bör fundera på dem. Vem firar vi Gudstjänst för och till? Är det oss själva, våra behov som ska tillfredsställas genom det som vi vill ha, eller är det vad Gud har rättighet till från oss, som är i centrum?

Jag ställer frågorna och den som läser, får själv göra en bedömning. Gör vi rätt eller fel i hur vi tillber och firar Gudstjänst? Är Gud den som är i centrum av vår tillbedjan, eller tillfredsställer vi våra egna behov? Kan vi med säkerhet säga, att vi i sanning är heliga, som Gud själv är Helig?

Det är ju trots allt så att det inte är vårat omdöme som gäller, utan Guds. Han är den som sätter upp reglerna, som vi måste hålla oss inom, om vi ska kalla oss kristna.

När vi låter världen påverka oss i vår tro och hur vi firar Gudstjänst, det är då som det liknar mer en underhållning av världslig karaktär. Personligen tror jag att väldigt många av oss behöver börja tänka på dessa saker. Trots allt så säger Jesus i Matt 7.21-23; Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: 'Herre, Herre', utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på 'den dagen' säga till mig: 'Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?' Men då skall jag betyga för dem: 'Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.'

Jesu himmelska Faders vilja, det är den vi läser om i GT. Där ser vi den strängare sidan av Gud. Vi ser vad Gud tolererar och inte, mycket mer av denna bilden av Gud framträder i GT. I NT däremot ser vi mer av Guds kärlek, även om den också syns i GT. Ingen av oss vill väl bli kallad för ogärningsman, eller laglös som King James översättning säger. Och lagen, det är budorden, ska vara skrivna på våra hjärtan. I detta ingår även det som Jesus och apostlarna förkunnade.

Skriften finns där för oss, för att hålla oss på rätt köl. Och en väldigt viktig del för oss är just att faktiskt vara heliga, som Gud själv är Helig. Det är dags att vi börjar, om vi inte redan gör det, att hålla oss verkligt heliga. Tiden till Jesu återkomst är nära.

Guds frid Ingemo